Nu har vårt projekt med att utveckla och förbättra palliativ vård, vård i livets slut, pågått i cirka ett halvår. Specialistsjuksköterska Kitty Jogenby har bland annat utbildat undersköterskor och vårdbiträden i att sitta vak och kunskapen har blivit markant bättre om vård i livets slut, visar enkätundersökningar.
Kitty har nu redovisat det senaste halvårets arbete för verksamhetschefer inom omsorgen. Med på mötet var också vår medicinskt ansvariga sjuksköterska (MAS) Ann-Charlotte Reisek som syns på bilden.
En viktig del har varit att utbilda i det som kallas för Abbey Painscale, ett verktyg för smärtskattning. Innan projektet började var det 18 procent av personalen som kände sig säkra på att använda det verktyget. Efter utbildningsinsatser är det nu 75 procent som svarat att de känner sig säkra på det.
Innan projektet drog igång kände sig 73 procent av tillfrågad personal trygga i sin kunskap om vad palliativ vård innebär. När frågan ställts igen efter utbildning har 100 procent av undersköterskor och vårdbiträden svarat att de känner sig trygga i sin kunskap om palliativ vård innebär.
Andelen personer som fått en smärtskattning sista veckan i livet har ökat från 75 procent till 93 procent. Arbetet med så kallad smärtskattning är ett strukturerat arbetssätt, det är inte en subjektiv bedömning utan ger personalen möjlighet att följa upp smärtlindrande omvårdnadsåtgärder och medicinska åtgärder på ett strukturerat sätt. Det skapar en tryggare vård för både den som arbetar och för patienten och anhöriga.
– Alla sjuksköterskor ställer sig positiva till att den här kvalitetsutvecklande funktionen ska finnas som en permanent lösning. Jag märker i den dagliga verksamheten att vi blivit bättre på att vara proaktiva, vi har blivit bättre på att identifiera övergångar från tidig till sen palliativ fas. Jag tycker mig se att det finns ett annat tänk både hos undersköterskor, sjuksköterskor och regionens läkare vilket är väldigt positivt, säger Kitty Jogenby.
Nästa på tur i projektet är att, när det är möjligt med bemanningsläget, genomföra riktade utbildningsinsatser för personalen i Tärnaby. Det planeras också för workshop med sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Ett nyhetsbrev har skickats ut vid ett flertal tillfällen för att öka kunskap och kännedom om verksamheten. Insatserna som genomförts i projektet följs noga upp med enkätundersökningar och utvärderingar. Antalet anhöriga som erbjudits efterlevandesamtal har till exempel ökat sen projektet startade.
– Att satsa på specialistsjuksköterskans funktion och möjlighet att driva dessa områden framåt ger Storuman en chans att bli bäst på palliativ vård. Det skapar möjlighet för oss som lever här att få dö på valfri plats, med allra bästa symtomlindring och kompetent personal som vårdar med mjuka händer, varma hjärtan och viljan att göra det allra, allra bästa sista tiden i livet, avslutar Kitty Jogenby.